Gravid och bli av med jobbet

En av de sista bilderna på mig innan magen syns - längtar såå tills jag får tillbaka min kropp för just nu har jag lånat ut den till bebisen.. :)

Hej hallå..
Inatt har jag sovit helt ok, ca 6 timmar dock med några kisspauser men känner mig ganska utvilad - vilket känns som en lyx för tillfället..Ikväll kommer William hem igen efter två nätter på Åland med sin klass så då hoppas jag att sömnen blir ännu lite bättre.. :)

Tänkte skriva lite om det här med att vara gravid, att det inte alltid är en dans på rosor (fram till vecka 30 där jag är nu) - inte i mitt fall i alla fall. Från vecka 8 till ca 17 så mådde jag fruktansvärt illa, kräktes och klarade knappt av några dofter alls. Fick Lergigan som hjälpte till viss del men mådde fortfarande inte alls bra och kräktes fortfarande någon gång per dygn, plus att jag blev sjukt trött av dessa tabletter. Kändes nästan som man var i en egen värld vissa dagar, om jag tog två tabletter så gick det inte att köra bil, så "borta" kände jag mig men antar att det där är väldigt individuellt på hur man reagerar på tabletter.. Men sedan efter vecka 17-18 så började det kännas bättre, behövde inte äta tabletterna hela tiden och efter några veckor så hade jag slutat helt och hållet - såå himla skönt att få vara sig själv igen - för ett tag i alla fall..

Mitt i allt detta blev jag dessutom av med mitt jobb, företaget som jag jobbat på i 6 år gick i konkurs efter en riktigt tung höst, kändes så himla tråkigt. Vi var en styrka på en tjugo personer som arbetade där och de flesta hade gjort det i ganska många år, var som att förlora en riktigt bra vän och som man vet aldrig kommer tillbaka i samma tappning. Så ligger hemma och mår skit, blir arbetslös och inser att ingen kommer ju vilja anställa mig under rådande förutsättningar. Var inte riktigt så jag hade föreställt min första halva av graviditeten, förstod att jag skulle må illa (gjorde det även med William) men inte såhär länge eller mycket.. :(

Sedan var det ganska lugnt i kanske 3-4 veckor, funderade ganska mycket på detta med jobb och bestämde mig för att inte aktivt söka en massa jobb, insåg att det skulle vara extremt jobbigt att aldrig få komma på en intervju utan varje gång få avslag och veta att det beror på min graviditet.

Man ska ju inte bli diskriminerad men det är jag helt säker på att man blir i alla fall, för vem vill anställa någon som knappt hinner börja innan man måste anställa en vikarie??
Tog tillvara på tiden (hade lön från lönegarantin i 3 månader som träder i kraft vid konkurser) helt enkelt, njöt av att må helt okej och på nåt sätt hitta tillbaka glädjen i att vara gravid.

Har såå mycket mer och skriva men nu måste jag ta tag i mig själv, återkommer senare med fortsättningen eller imorgon..
Kramar och ta hand om dig och njut av livet...